jag vet inte vad längre, jag bara orkar inte mer.. jag har försökt så mycket, gjort allt jag kan. men inget går som man vill. jag har försökt vara så snäll, omtänksam, gullig osv men det räcker inte till antar jag. är det mig det är fel på? du gillade mig förut och det verkade som du ville något, men nu känner du inget alls för mig. kanske för du har lärt känna mig och jag inte är intressant längre. och jag tror det är såhär, att det du kan få vill du inte ha, men det du inte kan få vill du ha. jag trodde tjejer vill ha en kille som är snäll, omtänksam osv och som skulle ge allt för att det skulle funka. jag förstår dig, det gör jag verkligen, och accepterar dig, förstår att du inte bara kan tvinga dig själv till något. känslor ska komma av sig självt. och gör det inte det så kan du inte göra något åt det liksom, men det är bara så jobbigt för jag gillar dig så sjukt mycket. jag har mått så dåligt under en lång tid men när du kom så gjorde du mig glad, lycklig. du fick mig att le. jag trodde du var den rätta för mig, men tydligen inte. jag vet inte, vi kanske är så olika och det inte skulle funka. jag vet att du tycker jag är jätte jobbig ofta när jag tjatar osv, men det är ju bara för det är som det är. skulle allt vara bra skulle jag ju inte hålla på så och du skulle slippa bli irriterad osv på mig. men nu är det som det är och jag kan inte göra något alls åt det, jag har försökt så mycket, visat dig så mycket men inte fått något tillbaka. men vill bara att du ska veta att du fick mig att må bra, jag har aldrig känt som jag gjorde för dig, du var speciell, du är underbar, du är vacker, du är något så otroligt bra. men jag vet att jag aldrig kommer få min önskan inslagen. och jag måste gå vidare och försöka inte vara så känslomässig och inse att man inte alltid kan få det man vill ha. jag kanske är för seriös, men är det inte bra att vara en seriös kille? ja jag vill ha ett förhållande. inte direkt så jag letar efter någon att gifta mig med och skaffa barn osv. men jag vill ju inte hitta någon och som varar i 1 månad. så nu ska jag inte ge mig in på något mer alls, ska vara singel tills den rätte kommer, ska inte leta, ska bara låta det komma.
kärleken väntar...

Vad ska jag göra? Vad ska jag säga?

Det finns inte mycket jag kan göra eller säga tyvärr..

Förstår att det är svårt för dig att bestämma något bara sådär eftersom du inte

h ar samma känslor för mig som jag har för dig?

Jag förstår att du är rädd för att såra mig och det vill ju inte jag heller att du ska göra.

Men jag vill bara att vi ska ses så att man kan prata om allt, och se hur det känns

att vara med varandra. Jag vet ju att jag trivs otroligt bra med dig. Vet att du trivs

att vara med mig också, men kanske inte på samma sätt som jag.

Men jag vill absolut inte tvinga dig till något, för då kommer jag bara såra mig själv.

Jag vill inte pressa eller tjata på dig, tyvärr har jag en tendens att vara tjatig ibland

men det är inte med mening, och jag vet att du blir jävligt irriterad och arg på mig då.

Förlåt för det, ska försöka tänka på det.

Det har hänt så mycket skit nu under 1 års tid ungefär, och jag trodde aldrig jag skulle hitta

någon att gilla så mycket som jag gillar dig.

Men jag vill få den chansen att visa dig att jag är en bra kille, kanske pojkvän, och att

jag skulle kämpa till 1000 för att få ett bra förhållande och inte såra dig.

Kanske låter som jag är förälskad i dig och vill skaffa barn och gifta mig med dig haha.

Men riktigt så är det inte, jag vill bara börja träffa dig och se vart det kan leda.

Men som sagt, allt är upp till dig, jag kan inte göra något annat än att vänta.

Du vet vad jag tycker om dig och vad jag vill, och jag är 100% säker på det.

Jag förstår inte, ena sekunden tror man att man har massor med vänner som finns där för en. Men när man väl behöver dom är dom borta. Så känns det. Jag vet jag har gnällt och klagat mycket nu senaste tiden. Men mår inte bra. Så det är inte det att jag tycker synd om mig själv. Men jag vet inte min väg i livet, vart jag ska börja. När ska mitt liv börja? Jag sitter här framför datorn dag in och dag ut och tänker på allt. Känns som jag sitter och väntar på något. Men vad? dunno. Det var så mycket skit förut som hände så därför gör minsta lilla sak nu så att jag mår sämre. Ingen är som man tror dom är, alla förändras. Säger inte att jag är perfekt, även jag handlar det om. Jag blir bara så arg på mig själv, att jag alltid ska göra bort mig. Jag vill bara ha någon vid min sida, som jag kan krama om och säga "jag älskar dig" till den. Någon som alltid finns för mig. Just nu har jag ingen, alla bara tinar bort för varje dag som går. Vet inte vad jag ska göra, kanske ta en "paus" från alla, inte höra av mig till någon på någon vecka. I dont know.

jag vet ingenting längre, känner mig förvirrad. vet inte vad jag vill i livet. allt känns så meningslöst bara. allt jag gjort under mitt liv har bara blivit fel. jag gör alltid bort mig, misslyckas hela tiden. inget blir som jag tänkt mig. jag blir alltid lämnad kvar. men det är väl mig det är fel på. vad gör jag för fel? jag känner mig så jävla misslyckad. alla får en bra uppfattning av mig men sedan ser dom vilken idiot jag är, tydligen så är jag det. jag ångrar massor här i livet. ångrar saker som jag gjorde för ett år sen, som jag gjorde nu för typ 3 veckor sen. och det att jag alltid blir lämnad, min pappa lämnade mig och min familj när jag var 8 typ, var jag ett misstag? eller var det bara han som var dum i huvudet och valde knark istället för sina egna jävla barn! jag är så jävla trött på allt, ser ingen mening med livet. ja nu låter jag som någon deprimerad unge som vill ta livet av sig. nej det vill jag inte! men är så less på allt. orkar inte försöka mer. inget hjälper ju. vad jag än gör blir allt bara värre. vet inte vad jag ska göra, vad jag ska ta mig till. ska jag bara fortsätta såhär och kämpa tills allt blir bra? men just nu känns det som det aldrig kommer bli bra igen. och allt skit nu.. ja jag gjorde bort mig. jag har gjort allt jag kan. men inget verkar ju funka. är så trött på att ge allt man kan men inte få något tillbaka. säg bara som det är. jag är inte dum. allt du skriver så förstår jag ju. även fast du sagt att aa du vet så börjar jag fundera ändå. men säg bara som det är. helt ärligt. för jag orkar inte mer. ja jag är misslyckad, en idiot, en dålig kille. önskar bara saker och ting kunde bli annorlunda, önskar jag kunde spola tillbaka tiden och göra allt som blev dåligt bra igen. men det vet jag att det är omöjligt. så jag vet inte vad jag ska göra. jag tror ingen egentligen vet hur dåligt jag mår. jag visar inte direkt det. men nu kanske folk vet det. jag går och tänker på allt skit varje dag. tänker på min pappa, min mormor, som dog för 2 år sedan typ som jag saknar så mycket som stog mig nära, min mamma, som allt bara går åt helvete men som jag ändå älskar, tänker på vad jag gjorde för fel med mitt ex, tänker på dig! men tydligen får man bara en chans i livet, "one life, one chance".